Personporträtt: Viktoria Rand

”Leendet bakom disken”

Många känner igen henne och hennes stora leende och nötbruna ögon som glatt möter en på Circle K i Årjäng. Tidiga vintermorgnar när kaffesuget sätter in och sena sommarkvällar när man kommer och ska betala för sin bensin. Allt som oftast står hon där och byter gärna ett par ord och hjälper till. Men vem är egentligen Viktoria?

Viktoria Rand har rötterna i Fågelvik men bor numer i ett litet hus på Strand i Årjäng. Där lever hon efter devisen att alla goda ting är tre med sina tre barn, tre hästar och tre katter. Fylld av energi är hon dessutom och förutom rallylicens och tränarlicens för hästarna driver hon Circle K i Årjäng och är numer dessutom deltidsbrandman. 
– Blir jag instängd i ett brinnande hus, eller fastklämd i en bil så är det en person som Viktoria som jag vill ska komma, berättar kollegan Helene Andersson. Lugn, stark och trygg.

”Jag måste någonting annat”
– Jag var i en sits i mitt liv då jag behövde någonting annat, någonting som var mitt eget. Det var så jag fick upp ögonen för Räddningstjänsten. Jag ansökte och kom med till testerna och efter det har jag genomfört Preparand i Bengtsfors, och sedan min brandmansutbildning 2016 nere i Borås i två omgångar. Även om jag inte ville åka först, skrattar hon, jag är så hemkär. Det är mycket man måste prova och testa för att se att man klarar att behålla lugnet, vågar och är stark nog. Som fysiktest och att testa rökdykning för att se att man klarar av det. Sedan har jag dessutom IVPA (I väntan på ambulans), där vi åker ut på vissa kriterier för att stötta upp just i väntan på att ambulansen ska komma. Räddningstjänsten här i Årjäng är fantastiska och vi är ett oerhört starkt och bra team ihop, berättar hon och ropar hejdå till en kund som lämnar butiken. Höjer handen och ler lite bredare. Många bollar i luften är någonting som hon hanterar bra och tillsammans med hennes driv är det en vinnande kombination. En beundransvärd sådan.
– Räddningstjänsten gjorde att jag fick någonting mer. Att kunna få hjälpa till. Redan vid larmet så börjar man den mentala processen och förbereder sig. När man kommer fram har olyckan skett och vi kommer in i det skede där vårt arbete bara kan göra mycket till det bättre. Ibland finns det kanske heller inte alltid så mycket som man kan göra. Men man kan hålla om någon som har varit med om en fruktansvärd upplevelse, finnas till.

Helgjobb blev egen rörelse
För drygt tjugo år sedan fick Viktoria helgjobb på Statoil. Sedan rullade det bara på och hon tog sedan över det tillsammans med kollegan Paul, och efter ett par år drev hon det vidare i egen regi. 
– Du träffar människor varje dag och dagarna här är väldigt varierande. En dag kanske du hjälper till med däck eller byter lampor och nästa dag städar en tvätthall eller bakar, jag gillar variationen. Det är en liten rörelse – men med en bred verksamhet. Det har ju varit en resa det här med, liksom för de flesta företagare. Med år som varit riktigt bra och år som varit tuffare. Tillsammans med personalen här gör vi ett fantastiskt jobb och vi är inget arbetslag, vi är en familj.

Fågelvik ”en plats där man vill bo”
Viktoria ser positivt på tillvaron och är för det mesta glad. En stark person som klarar mycket själv.
– Även om det är någonting som man inte alltid vill, lägger hon till. Även om jag kan. Uppväxten i Fågelvik beskriver hon som bra med en riktig klippa till mamma. Där hon möjligtvis hämtat en dos inspiration till sin egen förmåga.
– Mamma är en riktig superkvinna och har lärt oss så mycket, och hon har alltid många järn i elden. Syskonskaran där Viktoria ingår i driver, eller har drivit eget och den egenskapen är det lätt att dra paralleller till deras mamma efter det som Viktoria berättar. En fallenhet för att utveckla och driva. Låg- och mellanstadiet gick jag i Fågelvik och bodde där fram till dess att jag började gymnasiet. Fågelvik är fantastiskt och det är jag nog inte ensam om att tycka, se bara hur få hus det går att köpa där. Det är en plats där man vill bo.

Det är få döda punkter i Viktoria Rands liv med hästar, barn, driva en bensinstation, hus, jobbet som deltidsbrandman och hennes intresse för såväl rally och den lilla gula rallybilen hon kör tillsammans med kollegan och kartläsaren Viktoria Lundström, som att träna sina hästar med målet att de ska starta och kvala.
– Som tur är har jag hjälp av goda vänner som hjälper mig med hästarna, utan dem hade det inte gått. Mycket i livet handlar om att ge och ta, det blir så mycket roligare då. Så jag försöker verkligen leva efter det.

Många järn i elden har hon som sagt, Viktoria som möter dig bakom disken när du betalar din bensin eller köper ditt kaffe. Med ett leende lika brett som hennes hjärta är stort.

Lämna en kommentar